New Super Mario Bros 2 närmar sig miljonen

900 000 sålda exemplar på en månad!

New Super Mario Bros 2 går som smör i solsken på den japanska marknaden. Med sina närmare 918 262 sålda exemplar uppmätt den 19 Augusti toppar den alla möjliga försäljningslistor. Bara mellan den 13 Augusti fram till och med den 19:e sålde spelet i 152 000 upplagor.

I hälarna på spelet följer spel som Dragons Quest X, Pokemon Black and White, Just Dance till Wii(2) och Kirbys Dream Collection.

Mario, Bros, 3DS

Guldregn över Mario.

Snart närmar sig spelet antalet guldmynt i själva spelet.

Annonser

Luigis Mansion: Dark Moon försenad till 2013

Luigis Mansion: Dark Moon har försenats på den nordamerikanska marknaden till den första halvan av 2013.

Uppföljningen av Gamecube-lanseringen var ursprungligen planerad att infalla det här året (lagom till Halloween). Ett uttalande som gjordes i samband med E3-mässan vilket vi har skrivit om tidigare. I samband med en nyligen utgiven pressrelease detaljerade Nintendo däremot listan över spel som följer resterande delen av året och där har alltså Luigis Mansion nu utelämnats. Inga övriga noteringar om varför skriver man bara att spelet försenats till första halvan av nästa år.

Luigis, Mansion

Rysligt försenad tycker vi.

De resterande delarna av månaderna under 2012 kommer man att på 3DS släppa spelet Paper Mario: sticker star. Spelet kommer ut den 11 November.

New Super Mario Bros 2 – en recension

Om man bortser från att det väldigt enkelt går att förblindas över den glittrande förpackningen, som alla aptitretliga bilder pekade på, så påminner spelet en hel del om dess föregångare till DS-systemet. Det är sant om man skummar igenom spelet även om det snabbt står klart att det i botten vilar en smarthet bakom som gör föregångaren, och efterföljaren, en summa av helheten. Banstrukturerna, hela den röda tråden spelet igenom, glänser i guldmyntsskimrande färger då det just är guldmynt i aldrig tidigare skådat antal – en miljon(!) stycken. Guldmynt finns överallt. Mynten finns ute på banorna, dolda i hemliga passager, och är så omfattande att det snuddar på gränsen till det absurda eftersom de största delarna finns där man inte letar, eller inte tror att de finns. Det öppnar upp för möjligheterna att spela spelet flera gånger om då man första gången troligtvis inte lär samla ihop mer än 100 000 i guldmynt. Spelets lilla avigsida är att man sällan får någonting särskilt, som belöningar, ut av myntsamlandet förutom möjligtvis den kortsiktiga tillfredsställelsen att samla på sig ett personligt rekord eller motsvarande. Dock står i svagheten  även styrkorna vilket tillfaller poängsystemet som skänker spelaren en erfarenhet som sträcker sig bortom det sedvanliga singelläget och ger dig en intressant plattform att stå på i exempelvis Streetpass. Ett stort minus för avsaknaden av ledartavlan online.

Spelet är inte särskilt långt (sex banor och lite hemliga nivåer längs med vägen) och om du sätter dig för att spela det rakt av utan att passera gå lär du hinna avverka liret inom cirka fem timmar. Som vanligt är det dock så att om du tar dig tid att försöka dig på att hitta alla hemliga passager, hemligheter, de speciella stjärnmynten, tävlingsnivåerna i guldrushen etc. kan du utan problem närma dig 15-timmarsstrecket. Detta till en utsökt musikmix från tidigare upplagor Mario-spel. Grafiken är överraskande kreativ och bjuder på upplevelser som spökhus i labyrinter och utmanande tävlingsnivåer som inte direkt hör till det pågående spelet. Det är ingen större skillnad från föregångarna mer än smärre uppdateringar och justeringar men vilar på en 3D-effekt som främst märks i skuggorna och i djupet av spelet även om det i sin tur bidrar till att sudda ut konturerna när nivåerna öppnar sig lite och skapar tydliga bakgrunder. Det bidrar kanske inte till den totala spelupplevelsen som man kanske på förhand tror men försämrar det inte heller utan spelkänslan vid labyrinterna och i underjorden blir så upplyftande av upplevelsen att man blir positivt berikad.

Det totala omdömet av spelet är att det inte övertriumfar de äldre 2D-spelen (frågan är om det går?) men är fortfarande ett värdigt bidrag till Mario-familjen. Jag är medveten om att det låter som en klyscha vid det här laget men strategerna på Nintendo vet vad de sysslar med och gör inga plattfall. Just eftersom spelet inte förtar att det fortfarande är ett Mario-spel med den spelkänsla det innebär förtjänar det att omnämnas bland de stora, även om det just inte blir lika stort som några av föregångarna.

Europarelease: 17 Augusti.

Wrecking Crew: en studie

Som vi har skrivit om i tidigare blogginlägg så är Wrecking Crew ett av de där spelen som hände innan Mario var Mario. Eller rättare sagt: innan Mario dök upp i Super Mario Bros och innan han var etablerad. Vad det innebär är att vi har ett spel som inte går ut på att rädda prinsessor, där man inte slåss mot Koopas och där vi inte ens är rörmokare utan snickare. I det här spelet är Mario den ena parten i en duo med Luigi som försöker att förstöra olika byggnadskonstruktioner vid sidan av att försöka undvika äggplantor och en hotfull förman. Det här är ett spel som många hört talas om men som få har spelat. Ett vanligt förekommande klagomål från de som spelat det är att det är svårt att komma in i det på grund av hur komplicerat och besynnerligt spelet är direkt från start.

Mario Bros

Lets a go.

Faktum är att alla de som påstår detta har rätt. Wrecking Crew är ett väldigt besynnerligt spel. Trots att nostalgin strömmar ut varje gång man sätter på (läs: får igång) sin gamla 8-bitare och låter midifilerna strömma så brottas man alltid med samma logiska problematik: vad baserar sig spelet på? Läser man skriptet kan man enkelt tro att spelet skall vara actionbaserat där bröderna använder sina hammare för att angripa fiender och attackera fortifierade nästen och fientliga baser. Så är det dock inte. Vad det istället handlar om är ett slags actionpussel med avundsjuka förmän och dinosaurier i skiftnyckelskepnader. Du spelar som Mario med uppgiften att förstöra alla varierande objekt som den aktuella nivån bjuder på. Det kan exempelvis röra sig om tegelväggar eller stegar. För ändamålet har du en pålitlig hammare med vilken du skall förstöra objekten samtidigt som du undviker fienden som kallas Gotcha wrenches, äggplantor och förmannen Spike. Spike är avundsjuk på vår hjältes destruktiva förmåga och ser det som sin uppgift att förhindra Mario vid varje tillfälle han får. Under svårare nivåer måste man vara noga med att förstöra stegar när man vet att de absolut har förbrukat sitt värde och inte behövs användas längre eftersom nivåerna blir omöjliga att klara av om det dyker upp delar i spelet som behöver förstöras och det inte längre finns en stege som leder spelaren dit. Förmannen Spike befinner sig naturligtvis i hetluften kring allt det här och förstör mer än gärna stegar eftersom han känner till att Mario kan lida skador av detta. Han passar även på att alltid se till att påbörja förstörelsen så fort spelaren/Mario befinner sig på stegen så det gäller för spelaren att manipulera klättringsvägen på ett sätt som förvirrar Spike och försenar honom under sin förstörelse. Syftet är att man skall befinna sig på samma nivå som Spike varpå man där kan skicka en välriktad hammare genom tunna väggar och slunga ned honom från sin höjd drygt sex nivåer under var du själv befinner dig.

Skall man jämföra Wrecking Crew med något liknande spel är det nog Donkey Kong även om den jämförelsen är mest visuell. Där finns stängerna och klättringsobjekteten och allt som du rör vid dödar dig och du kan inte döda någon om du inte hittar den där särskilda specialhammaren förstås. En annan rolig anekdot är att Mario inte kan hoppa. Ni läste rätt: personen som heter Jumpman kan inte hoppa!  Här kan man förstås bara fantisera om hur valfritt Mariospel hade artat sig om man inte mer eller mindre hade A-knappen intryckt. Tittar man bara på det första Super Mario Bros så hade det inneburit att den första Goomba man överhuvudtaget stötte på innebär lika stor fara som alla fiender i hela Wrecking Crew. Sådan ser utmaningen ut i spelet. Det skapar en situation för spelaren som kräver att man får förlita sig på sin klättringsskicklighet i stegar eller att man faller på rätt sätt för att landa på svåråtkomliga nivåer. För att summera har vi ett Mariospel där spelaren varken kan hoppa eller eliminera sina fiender, småbisarra pussel att lösa som tar ut det harmlösa från Donkey Kong utom det roliga och en avundsjuk förman som försöker förhindra dig från att avancera. Det som skall lovsjungas i det här spelet är däremot att det kan frambringa en särskild form av adrenalinstinn känsla eftersom du måste tänka på ett sätt som du normalt inte gör i ett Mariobaserat spel. Där du i de normala spelen bara behöver hoppa över en Goomba och landa på en plattform ovanför innan du skyndar vidare i spelet har du här ett spel där man får möta fem till tio långsamma, oövervinneliga, motståndare som måste undvikas inom en begränsad skärm. Under tiden erbjuder varenda dörr, tegelvägg, stege och bomb en utmaning i sig självt som måste lösas under tiden som allt det andra pågår. De enda verktygen du har på din sida är stegarna och några dörrar som fungerar som temporär fälla för fienden och att du kan utnyttja hela skärmen för att flytta dig från höger till vänster utan förhinder.

Super Mario

Hur var det med Plan B?

Att bli bra på Wrecking Crew förutsätter att du har en fantastisk förmåga att kunna se vad som sker omkring dig och hur varje given, pressad situation, kan räddas till din fördel. Det kräver även att du inför varje nivå (åtminstone de högre och svårare) lägger upp en plan som du skall följa i kombination med en alternativ plan om den första spricker. Du måste ständigt vara beredd på att lägga om planen och förstöra någonting som du hade tänkt att förstöra om den första planen sprack i syfte att undslippa hotande situationer. Spelet är svårt, mycket svårt, men är fortfarande ett pusselspel som underhåller i en tid när marknaden inte precis översköljs av pusselspel. Känslan att klara en nivå är alltid lika tillfredsställande och det är en sådan där känsla som möjligtvis bara Pac Man av de gamla spelen har lyckats att ge mig. Spelet är dessutom mycket stort och på grund av bandesignen och svårighetsgraden är det inte helt otänkbart att speltiden kan springa iväg till uppemot fyra timmar bara för att komma till nivå 50 (av hundra). Optimistiskt räknat. Det är ett spel som fallit mycket i glömska genom åren om det inte har rakt av ignorerats på grund av hur rörigt och intetsägande det verkar. Wrecking Crew är ett spel där känslan av att vilja klara aktuella nivån bara växer och flyttar vidare till nästa nivå enbart för att sedan upptäcka hur svårt det blir från nivå 15 och framåt. Det är ett spel man vill lägga av med på momangen men ändå inte eftersom man samtidigt vill klara det och har man väl lagt av med det inser man snart hur roligt det var att spela. Det bästa betyg ett spel kan få enligt mig.

*Går även att spela i 3DS och kräver alltså ingen Nintendo 8-bits konsol för att avnjutas.

Mario Tennis Open: Vi har testat det.

Ett av de mest omdebatterade ämnena inför releasen av Mario Tennis Open var avsaknaden av ett RPG-läge (Role Playing Game) i spelet. Vilket för övrigt var ett mycket populärt tema under tidigare tennisspel med Mario i huvudrollen. Argumenten från båda sidor har varierat där ena sidan har positionerat sig med tesen att Mario Tennis Open skapats för själva spelupplevelsen i 3DS-systemet och att ett RPG-läge inte hade varit behjälplig för att höja spelupplevelsen. På andra sidan staketet har de (där jag i viss mån själv tillhör) spelarna stått som anser att det behövs en längre spelutmaning i singelläge för utmaningens skull. Det samt att avsaknaden av en sådan gör att det påverkar det totala slutomdömet av spelet. Efter att ha lirat det under nästan två hela dagar förra helgen kan jag säga att båda sidor har en poäng.

Mario Tennis Open har begränsade spellägen men spelet är oerhört välgjort, har en skön grafik och stark potential att hålla länge genom sitt utbyggda multiplayerläge. Efter att ha spelat det såpass länge som jag/vi gjorde så kunde man även konstatera att ”Open” är ett sådant spel som man snabbt gärna återkommer till i syfte att spela klart en turnering med en annan karaktär eller spela ett par rundor i mini-matcherna för att samla lite extramynt. Sådant brukar som regel alltid vara ett gott betyg för varje spel. Det är tänkbart att en längre ”karriär” eller RPG-satsning hade lagt till oräkneligt antal timmar extra mestadels för att avverka påhittade karaktärer man aldrig hört talas om under en snabbt påhittad story. Det var den initiala tanken och på så sätt blev det nuvarande spelet mer dynamiskt och koncentrerat.

Mario, tennis, open

Ett av de roliga tilläggen, gameplay. Låter spelaren spela mot första Super Mario Bros i syfte att samla poäng och mynt.

Med det sagt går det inte att komma ifrån att trots att spelupplevelsen (och spelarna), framförallt i mini-matcherna, är riktigt välgjord och väluppbyggd så är det någonting som saknas. Man får en känsla av att det är för smalt och att någonting fattas. Troligtvis är det just avsaknaden av en välgjord, längre, utmaning som ligger och skaver. Informationen innan spelet släpptes baserade sig runt minispelen och att det skulle omfatta en hel hög av dessa. Sanningen är den att spelet innehåller fyra mini-spel där kanske två av dessa är riktigt roliga. Ring-shot och Super Mario Tennis. Resterande har ganska begränsade möjligheter och är väldigt enkla att hitta en vägvinnande strategi på till ökade high scores vilket gör att känslan av en utmaning försvinner. Mitt prisande av Onlinespelandet till trots så finns där fläckar på himlen. Det är väldigt laggigt och ger färre valmöjligheter än exempelvis Mario Kart 7.

Turneringarna är två i antal men det som startar som en ganska intressant och trevlig spelupplevelse initialt kokas ned till att spelas bara för att låsa upp särskilda MII-kostymer. Den enda egentliga utmaningen i spelet blir snart att låsa upp olika kostymer och figurer som man kan göra även under uppvisningsmatcherna. Den totala spelupplevelsen gör emellertid spelet intressant och kvarlämnar känslan att man har något ouppklarat vilket kanske kan påminnas trots vissa negativa kommentarer. Men även om man önskar komma tillbaka och spela så önskar man fortfarande att det fanns något intressantare och utmanande att komma tillbaka till. Har man spelat Mario Superstar Baseball (och uppskattar det) så kommer man gilla det här spelet. Slutligen blir omdömet att spelet känns som ett riktigt bra dragplåster för Marios tennisgenre, skapar en utfyllnad för den totala Mario-releasen och det är inget köp du behöver ångra. Å andra sidan är det ingenting du behöver ångra om du inte köper det heller.

Vilken spel/samlartyp är du?

Folk som känner mig skulle antagligen beskriva den som perfektionistisk.

Jag har en bror som utan att blinka skulle spela klart även större spel (Assasins Creed, Skyrim m.fl.) inom loppet av några timmar. Han är spelaren som hoppar på huvuduppdragen direkt och skippar sidouppdragen i allra möjligaste mån om han inte har något särskilt att tjäna på det. För egen del skulle jag säkerligen behöva flera veckor på mig att fullborda sådana spel och, i vissa extremfall (hej Silent Hunter), till och med åratal.

Det är svårt att beskriva känslan men alla spel med en ”att-göra-lista” ger mig den där krypande, naggande, känslan av ofullständighet om jag klarat huvuduppdragen utan att det står ”game completed: 100%” på listan. För att inte tala om vad som händer inombords när man går igenom sina item-rutor och det lyser ett gapande hål där någon särskild dryck, grymt svärd eller oerhört-intressant-bok-med-symboler-som-hjälper-dig-att-knäcka-andra-oerhört-intressanta-gåtor-längre-fram-i-spelet borde varit. Kort sagt gäller det alla de där sakerna du inte behöver för att klara spelet men som bidrar till att skapa djupare förståelse för spelhistorien. Lite som att du ser en film och detaljer utelämnas vilka var för sig hade underlättat för att förstå sammanhanget i handlingen. Positivt är dock att sådana spel alltid är återkommande. Har man väl någon gång kört fast med sidouppdragen, men klarat huvuduppdraget, så hänger de alltid kvar för sådana som mig som ”ouppklarade”.

Lite samma sak är det om man skall köpa prylar som hänger ihop med en samling (eller serie). Särskilt om figurerna kretsar runt ett särskilt spel och har marknadsförts i samband med det. Begrepp som ”begränsad upplaga” eller ”samla alla figurer” räcker för att jag skall lägga avsevärda summor för tillfredsställelsens skull. Som alla då förstår går det åt en avsevärd tid att titta in alla grymma Mario-prylar som kommer ut på marknaden. Därför tänkte jag att jag skulle titta in och syna Marioshoppens  6-samlingsserie, visa upp hur den ser ut utan förpackning och beroende på hur långt det blir även titta på andra schyssta prylar.

Ok, nu kör vi.

Denna 6-samlingsserie är licenserad av Nintendo, som det står i shoppen, men är tillverkad av ett företag vid namn Goldie Marketing som är Australien-baserat. Vid sidan av att de har enormt mycket Mario i sitt sortiment producerar de även prylar knutna till bland annat barnprogrammet Sesame Street. Sesame Street är för den tidigare(?) svenska barnpubliken känd som Härenstam/Brännströms Fem myror är fler än fyra elefanter som lät sig inspireras av programmet. Det skall tilläggas att skaparen av programmet även gjorde Mupparna. Ett mycket känt barnprogram i Sverige för oss som var barn på 80-talet.

Goomba, Yoshi, Mario, Luigi, Bullet Bill

Första serien släpptes 2007

Den första serien i Goldie Marketings samlarupplaga släpptes som anges under bilden 2007 och inkluderar Paragoomba, Yoshi, Mario, Luigi, Bobomb och Bullet Bill. Dessa figurer skulle senare förekomma i enskilda paket där man kan införskaffa figurerna separat från de övriga.

Shy guy, Prinsessan Daisy, Mario, Luigi, Lakitu, Koopa Troopa

Andra serien kom året därpå (2008)

Den uppmärksamme noterar att skillnaden på Mario och Luigi i denna serie, som kom ut 2008, till skillnad från den första serien är att de har skilda poser. De övriga som inkluderades är fr.v till höger: Shy Guy, Prinsessan Daisy, Lakitu och Koopa Troopa. Den här serien skulle senare släppas som separata enheter i olika format, som exempelvis en Mario/Luigi-formad väska innehållande samtliga 12 figurer från de första två serierna.

Toad, Yoshi, Prinsessan Peach, eld-Mario, Donkey Kong, Daisy Kong

Tredje serien – kom ut 2010

I den tredje upplagan kom aldrig Mario och Luigi med. Däremot ser man honom (Mario) här i eldskepnad omgiven av Toad, Yoshi, Peach, Donkey och Dixie Kong. Dessa släpptes 2010 (tidigare release i samband med spelet Super Mario All-Stars 25th Anniversary Edition till WII innan de släpptes i butiker eller till återförsäljare). Precis som de övriga två serierna släpptes de som separata figurer och är de vilka vi ser i shoppen.

Yoshi, Mario, Luigi

De separata figurerna

Sammantaget är dessa fina figurer att ha om man vill krydda sin personliga samling (ex. vid datorn eller bokhyllan) ihop med sina spel. De främsta klagomålen från kunder är att vissa figurer, ex. Yoshi från tredje serien, har en tendens att trilla vid minsta beröring eller vid vissa extremfall om man bara passerar honom, eller att det vid vissa rapporterade exempel har förekommit vissa inte helt noggrannt genomförda detaljarbeten med färgsättning. Men det är som regel nya klagomål riktade mot den nya Bowser-serien som släpptes det här året och som Shoppen givetvis planerar att inköpa när Goldie fått fason på färgsättningen.

Bowser

Den nya Bowserserien som kom i år.

Toad4

Kan WII(u) tänka oss att Mario är bättre på 3DS?

Mario till WII(u)? Tycker spontant det låter som en dålig idé så jag bestämde mig för att titta in det noggrannare. Jag har en grundmurad skepcism mot allt som har med WII att göra. Speciellt då jag av spelen jag provat, inkluderat det gamla favoritspelet Resident Evil, bara finner tennisspelet mödan värt. En särskild familj glömmer nog inte i första taget hur deras kristallkrona i taket fick duka under av en vältajmad smash. Vidtag säkerhetsåtgärder i vardagsrummen rekommenderas därmed. Mario är dock alltid Mario så shoppen kommer oavsett hålla ett öga på det här spelet och vi håller även tummarna för att den nya konsolen som är tänkt att ersätta WII håller en mer naturtrogen spelupplevelse.

Det var den spanska tidningen La Mundo som i en intervju med den gamla bekantingen Miyamoto (under ett promotande för 3DS i Paris) där proklamerade att ett nytt Mario-spel skall presenteras till den plattformen, WII U. Speltidningen Eurogamer följde då upp avslöjandet och återupprepade frågan som ifrån en talesperson från Nintendo fick en bekräftelse på att det nya spelet skall demovisas under E3-spelmässan detta året. Det är det tredje Mario-spelet som bekräftats från Nintendo det här året (de andra är New Super Mario Bros Mii och ett 2d Mario-spel till 3DS).

WII U är för den oinbitne Nintendos kommande konsolsatsning, åttonde generationens, och skall ersätta den nuvarande WII-maskinen. Det är trevligt att traditionen dessutom hålls vid liv som låter Mario inviga även denna konsol. Skall vi gissa på att så blir fallet?

Mario WII-U

Med Mii-konceptet kan du skapa dig en egen karaktär i Mario baserat på dig själv.

Expo 3-mässan hålls 5-7 Juni i Los Angeles kommande månad.

Toad4