Wrecking Crew: en studie

Som vi har skrivit om i tidigare blogginlägg så är Wrecking Crew ett av de där spelen som hände innan Mario var Mario. Eller rättare sagt: innan Mario dök upp i Super Mario Bros och innan han var etablerad. Vad det innebär är att vi har ett spel som inte går ut på att rädda prinsessor, där man inte slåss mot Koopas och där vi inte ens är rörmokare utan snickare. I det här spelet är Mario den ena parten i en duo med Luigi som försöker att förstöra olika byggnadskonstruktioner vid sidan av att försöka undvika äggplantor och en hotfull förman. Det här är ett spel som många hört talas om men som få har spelat. Ett vanligt förekommande klagomål från de som spelat det är att det är svårt att komma in i det på grund av hur komplicerat och besynnerligt spelet är direkt från start.

Mario Bros

Lets a go.

Faktum är att alla de som påstår detta har rätt. Wrecking Crew är ett väldigt besynnerligt spel. Trots att nostalgin strömmar ut varje gång man sätter på (läs: får igång) sin gamla 8-bitare och låter midifilerna strömma så brottas man alltid med samma logiska problematik: vad baserar sig spelet på? Läser man skriptet kan man enkelt tro att spelet skall vara actionbaserat där bröderna använder sina hammare för att angripa fiender och attackera fortifierade nästen och fientliga baser. Så är det dock inte. Vad det istället handlar om är ett slags actionpussel med avundsjuka förmän och dinosaurier i skiftnyckelskepnader. Du spelar som Mario med uppgiften att förstöra alla varierande objekt som den aktuella nivån bjuder på. Det kan exempelvis röra sig om tegelväggar eller stegar. För ändamålet har du en pålitlig hammare med vilken du skall förstöra objekten samtidigt som du undviker fienden som kallas Gotcha wrenches, äggplantor och förmannen Spike. Spike är avundsjuk på vår hjältes destruktiva förmåga och ser det som sin uppgift att förhindra Mario vid varje tillfälle han får. Under svårare nivåer måste man vara noga med att förstöra stegar när man vet att de absolut har förbrukat sitt värde och inte behövs användas längre eftersom nivåerna blir omöjliga att klara av om det dyker upp delar i spelet som behöver förstöras och det inte längre finns en stege som leder spelaren dit. Förmannen Spike befinner sig naturligtvis i hetluften kring allt det här och förstör mer än gärna stegar eftersom han känner till att Mario kan lida skador av detta. Han passar även på att alltid se till att påbörja förstörelsen så fort spelaren/Mario befinner sig på stegen så det gäller för spelaren att manipulera klättringsvägen på ett sätt som förvirrar Spike och försenar honom under sin förstörelse. Syftet är att man skall befinna sig på samma nivå som Spike varpå man där kan skicka en välriktad hammare genom tunna väggar och slunga ned honom från sin höjd drygt sex nivåer under var du själv befinner dig.

Skall man jämföra Wrecking Crew med något liknande spel är det nog Donkey Kong även om den jämförelsen är mest visuell. Där finns stängerna och klättringsobjekteten och allt som du rör vid dödar dig och du kan inte döda någon om du inte hittar den där särskilda specialhammaren förstås. En annan rolig anekdot är att Mario inte kan hoppa. Ni läste rätt: personen som heter Jumpman kan inte hoppa!  Här kan man förstås bara fantisera om hur valfritt Mariospel hade artat sig om man inte mer eller mindre hade A-knappen intryckt. Tittar man bara på det första Super Mario Bros så hade det inneburit att den första Goomba man överhuvudtaget stötte på innebär lika stor fara som alla fiender i hela Wrecking Crew. Sådan ser utmaningen ut i spelet. Det skapar en situation för spelaren som kräver att man får förlita sig på sin klättringsskicklighet i stegar eller att man faller på rätt sätt för att landa på svåråtkomliga nivåer. För att summera har vi ett Mariospel där spelaren varken kan hoppa eller eliminera sina fiender, småbisarra pussel att lösa som tar ut det harmlösa från Donkey Kong utom det roliga och en avundsjuk förman som försöker förhindra dig från att avancera. Det som skall lovsjungas i det här spelet är däremot att det kan frambringa en särskild form av adrenalinstinn känsla eftersom du måste tänka på ett sätt som du normalt inte gör i ett Mariobaserat spel. Där du i de normala spelen bara behöver hoppa över en Goomba och landa på en plattform ovanför innan du skyndar vidare i spelet har du här ett spel där man får möta fem till tio långsamma, oövervinneliga, motståndare som måste undvikas inom en begränsad skärm. Under tiden erbjuder varenda dörr, tegelvägg, stege och bomb en utmaning i sig självt som måste lösas under tiden som allt det andra pågår. De enda verktygen du har på din sida är stegarna och några dörrar som fungerar som temporär fälla för fienden och att du kan utnyttja hela skärmen för att flytta dig från höger till vänster utan förhinder.

Super Mario

Hur var det med Plan B?

Att bli bra på Wrecking Crew förutsätter att du har en fantastisk förmåga att kunna se vad som sker omkring dig och hur varje given, pressad situation, kan räddas till din fördel. Det kräver även att du inför varje nivå (åtminstone de högre och svårare) lägger upp en plan som du skall följa i kombination med en alternativ plan om den första spricker. Du måste ständigt vara beredd på att lägga om planen och förstöra någonting som du hade tänkt att förstöra om den första planen sprack i syfte att undslippa hotande situationer. Spelet är svårt, mycket svårt, men är fortfarande ett pusselspel som underhåller i en tid när marknaden inte precis översköljs av pusselspel. Känslan att klara en nivå är alltid lika tillfredsställande och det är en sådan där känsla som möjligtvis bara Pac Man av de gamla spelen har lyckats att ge mig. Spelet är dessutom mycket stort och på grund av bandesignen och svårighetsgraden är det inte helt otänkbart att speltiden kan springa iväg till uppemot fyra timmar bara för att komma till nivå 50 (av hundra). Optimistiskt räknat. Det är ett spel som fallit mycket i glömska genom åren om det inte har rakt av ignorerats på grund av hur rörigt och intetsägande det verkar. Wrecking Crew är ett spel där känslan av att vilja klara aktuella nivån bara växer och flyttar vidare till nästa nivå enbart för att sedan upptäcka hur svårt det blir från nivå 15 och framåt. Det är ett spel man vill lägga av med på momangen men ändå inte eftersom man samtidigt vill klara det och har man väl lagt av med det inser man snart hur roligt det var att spela. Det bästa betyg ett spel kan få enligt mig.

*Går även att spela i 3DS och kräver alltså ingen Nintendo 8-bits konsol för att avnjutas.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s