New Super Mario Bros 2 – en recension

Om man bortser från att det väldigt enkelt går att förblindas över den glittrande förpackningen, som alla aptitretliga bilder pekade på, så påminner spelet en hel del om dess föregångare till DS-systemet. Det är sant om man skummar igenom spelet även om det snabbt står klart att det i botten vilar en smarthet bakom som gör föregångaren, och efterföljaren, en summa av helheten. Banstrukturerna, hela den röda tråden spelet igenom, glänser i guldmyntsskimrande färger då det just är guldmynt i aldrig tidigare skådat antal – en miljon(!) stycken. Guldmynt finns överallt. Mynten finns ute på banorna, dolda i hemliga passager, och är så omfattande att det snuddar på gränsen till det absurda eftersom de största delarna finns där man inte letar, eller inte tror att de finns. Det öppnar upp för möjligheterna att spela spelet flera gånger om då man första gången troligtvis inte lär samla ihop mer än 100 000 i guldmynt. Spelets lilla avigsida är att man sällan får någonting särskilt, som belöningar, ut av myntsamlandet förutom möjligtvis den kortsiktiga tillfredsställelsen att samla på sig ett personligt rekord eller motsvarande. Dock står i svagheten  även styrkorna vilket tillfaller poängsystemet som skänker spelaren en erfarenhet som sträcker sig bortom det sedvanliga singelläget och ger dig en intressant plattform att stå på i exempelvis Streetpass. Ett stort minus för avsaknaden av ledartavlan online.

Spelet är inte särskilt långt (sex banor och lite hemliga nivåer längs med vägen) och om du sätter dig för att spela det rakt av utan att passera gå lär du hinna avverka liret inom cirka fem timmar. Som vanligt är det dock så att om du tar dig tid att försöka dig på att hitta alla hemliga passager, hemligheter, de speciella stjärnmynten, tävlingsnivåerna i guldrushen etc. kan du utan problem närma dig 15-timmarsstrecket. Detta till en utsökt musikmix från tidigare upplagor Mario-spel. Grafiken är överraskande kreativ och bjuder på upplevelser som spökhus i labyrinter och utmanande tävlingsnivåer som inte direkt hör till det pågående spelet. Det är ingen större skillnad från föregångarna mer än smärre uppdateringar och justeringar men vilar på en 3D-effekt som främst märks i skuggorna och i djupet av spelet även om det i sin tur bidrar till att sudda ut konturerna när nivåerna öppnar sig lite och skapar tydliga bakgrunder. Det bidrar kanske inte till den totala spelupplevelsen som man kanske på förhand tror men försämrar det inte heller utan spelkänslan vid labyrinterna och i underjorden blir så upplyftande av upplevelsen att man blir positivt berikad.

Det totala omdömet av spelet är att det inte övertriumfar de äldre 2D-spelen (frågan är om det går?) men är fortfarande ett värdigt bidrag till Mario-familjen. Jag är medveten om att det låter som en klyscha vid det här laget men strategerna på Nintendo vet vad de sysslar med och gör inga plattfall. Just eftersom spelet inte förtar att det fortfarande är ett Mario-spel med den spelkänsla det innebär förtjänar det att omnämnas bland de stora, även om det just inte blir lika stort som några av föregångarna.

Europarelease: 17 Augusti.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s